Mai Salmenkangas på konferens i Stockholm, mars 2004. Foto: UNHCR/G. Jusnes

Hjälp att börja ett nytt liv

Runt om i Turkiet sitter ungefär 5 000 asylsökande och flyktingar och inväntar sitt öde. Många är från Iran, Irak eller Afghanistan, men det finns också en betydande grupp afrikanska flyktingar från bland annat Somalia, Sudan och Etiopien. Flyktingarnas situation i Turkiet är svår - de flesta har knappt pengar till mat och saknar tillstånd att arbeta under asylprocessen. En av dem som har arbetat för flyktingarnas sak i Turkiet är Mai Salmenkangas, från Finland. Hon arbetade som "Associate Durable Solutions Officer" (för lösningar på lång sikt) på UNHCR:s kontor i Ankara 2002 - våren 2004.

Hennes främsta uppgift har varit att hjälpa flyktingar som kommer till Turkiet att bli omplacerade till ett tredje land, vanligtvis i västvärlden. Dessutom innebar hennes arbete att underlätta för dem som frivilligt önskade återvända till sitt hemland och att verka för lokal integration av flyktingar i Turkiet.

Vidarebosättning

Många flyktingar som kommer till Turkiet behöver hjälp att komma till ett tredje land för att få skydd, så kallad vidarebosättning. År 2002 hjälpte UNHCR 2 935 flyktingar att komma vidare från Turkiet, varav mer än hälften fick tillstånd till bosättning i USA. De nordiska länderna tog tillsammans emot 446 flyktingar. Sverige tog emot 109, Finland 71, Danmark 3 och Norge 263 personer. Vidarebosättning i ett tredje land är ingen självklar rättighet, utan ett sätt att ge internationellt skydd till flyktingar som riskerar förföljelse i hemlandet. För att en flykting ska bli omplacerad till ett tredje land krävs att hon eller han inte kan få skydd i hemlandet eller i det första asyllandet. Dessutom kan flyktingens situation i det första asyllandet vara svår, till exempel om hon eller han är minderårig eller har varit utsatt för tortyr.

Frivilligt återvändande

UNHCR:s arbete har länge varit inriktat på att lösa flyktingsituationen i Turkiet genom bosättning av erkända flyktingar i ett tredje land. Men om situationen i flyktingarnas hemland gör det möjligt kan även frivilligt återvändande vara ett alternativ. UNHCR i Turkiet är i initialskedet av att upprätta ett stödprogram för flyktingar som vill återvända till Afghanistan. När det gäller Irak anser dock UNHCR att situationen fortfarande är alltför instabil för att flyktingar ska kunna återvända under trygga och säkra förhållanden. För närvarande har UNHCR ingen internationell närvaro i Irak, utan endast lokalt anställd personal. Däremot har UNHCR i Turkiet etablerat ett kontor i Silopi, som ligger nära den irakiska gränsen, för att så småningom kunna underlätta för dem som väljer att återvända till Irak.

Icke-europeiska flyktingar får ej stanna i Turkiet

Väldigt få flyktingar får möjlighet till integration i det turkiska samhället. Turkiet har skrivit under 1951 års konvention men med en geografisk begränsning, vilket innebär att endast europeiska flyktingar kan få flyktingstatus och skydd i Turkiet medan icke-europeiska flyktingar endast får stanna tillfälligt i avvaktan på vidarebosättning i ett tredje land med hjälp av UNHCR.

Den största gruppen europeiska flyktingar i Turkiet idag kommer från Bosnien men få av dem har arbetstillstånd. Turkiets ambition att komma med i EU kan verka i positiv riktning för flyktingar, eftersom landet då bör avskaffa sin geografiska reservation och göra integration möjlig i landet för flyktingar.

Bristande resurser

I Turkiet finns inga flyktingläger, utan flyktingarna blir utplacerade i 25 städer och byar av de turkiska myndigheterna. UNHCR:s resurser räcker bara till för att hjälpa de allra mest nödställda med bostad, mediciner och mat. Alla barn i skolåldern får dock hjälp att köpa skolmaterial och skoluniform, även om inte alla barn behärskar turkiska tillräckligt bra för att kunna gå i skolan. De vuxna är oftast arbetslösa eftersom Turkiet vanligtvis inte ger arbetstillstånd åt asylsökande eller flyktingar. En del arbetar ändå, andra får hjälp av släktingar och vänner i andra länder för att kunna finansiera sin vistelse.

Många flyktingar har sålt allt de ägde i hemlandet före flykten i utbyte mot möjligheten att få komma till ett annat land, och de lever av dessa besparingar under väntetiden i Turkiet. När en asylsökande har anlänt till Turkiet, får han eller hon vänta i genomsnitt ett år på ett beslut från UNHCR om han eller hon bedöms vara flykting och i behov av internationellt skydd. Efter det att en asylsökande tillerkänts flyktingstatus tar det ytterligare ungefär 8 månader innan han eller hon får komma till ett tredje land för bosättning. Det kan också ta betydligt längre tid, beroende på fallets omständigheter. Väntetiden är många gånger en kamp för överlevnad för flyktingarna, som ofta måste vänta längre än vad deras resurser tillåter. Mai berättar att de afrikanska flyktingarna lever tätt samman i Turkiet och de delar på allting de kan få tag i, till exempel den fisk som flyktingar som arbetar i hamnen i Istanbul får som ersättning för sitt arbete.

Ensamkommande barn

En särskilt utsatt grupp är de barn som kommer ensamma till Turkiet. Många av dem är unga flickor som lever under otrygga förhållanden och löper risk att hamna i prostitution.

Mai berättar om en pojke som i sitt hemland Irak hade förlorat sina föräldrar, de var inte längre i livet, och han hade blivit omhändertagen av olika vuxna personer. Då den som hade hand om honom flydde landet, följde pojken med, men den vuxne lämnade honom vid gränsen. Pojken blev kvar vid den turkisk-irakiska gränsen i fem år och försörjde sig på att servera te till gränsvakterna, tills han blev placerad på ett barnhem i Turkiet. Till slut har Nederländerna accepterat att ta emot honom på sin flyktingkvot.
Det är i allmänhet svårt att få mottagarländerna att ta emot ensamma barn, och Mai menar att de nordiska länderna borde vara föregångsländer och i högre grad acceptera de här utsatta barnen. För närvarande finns 59 barn i Turkiet som behöver komma till ett tredje land, men oftast måste UNHCR vänta med deras fall tills de fyller 18 år, vilket gör barnens situation än mer utsatt. Dessutom utgör de ensamma barnen en stor utgiftspost för UNHCR - redan i mars 2004 har 80 procent av årsbudgeten för logi använts för att hysa in ensamma barn på hotell. För närvarande förhandlar UNHCR med turkiska myndigheter om att ett barnhem mot ersättning skulle kunna ta emot dessa utsatta barn och därmed också minska UNHCR:s omkostnader för logi.

En ny start

Trots att Mai har konfronterats med människors umbäranden och svårigheter, tycker hon att det har varit givande att arbeta med flyktingar. Visst har hon känt sig frustrerad när resurserna inte räckt till för att möta flyktingarnas akuta behov, men hon har också haft en unik möjlighet att hjälpa människor att skapa ett nytt liv på en ny plats. Hon tycker att det är viktigt att ha en direktkontakt med flyktingarna, och inte bara "arbeta med papper".
"Jag har haft det bra på min arbetsplats. Varje dag har jag kunnat hjälpa människor att börja ett nytt liv. Men jag har sett hur mina kollegor, som arbetar med flyktingskapsbedömning, har det svårare, de är utsatta för en större press i arbetet", avslutar Mai Salmenkangas sin intervju med UNHCR i Stockholm.

3 maj 2004